En text bit ur "Mig, mig själv och Jag.",en liten "bok" som jag skriver som handlar om mig.
"De enda som riktigt kände mig, och förstod mig var nog Simon, Wilmer och Emilia. De tog hand om mig, var där för mig, hela tiden. Jag vet inte varför jag började umgås så mycket med Wilmer efter att John hade gjort slut. Kanske var det för att jag kände mig trygg hos honom? Han var så snäll, söt, omtänksam och förstående. Jag förstod verkligen varför John var så glad över att ha honom som bästa vän. Wilmer hade hjälp John genom hans depression som han hade haft något år innan. Med Wilmer kan man prata om allt med. Sina känslor, tankar och funderingar. Allt.
Det blev så att vi började umgås allt oftare och oftare. Och mitt fake leende började bli till ett riktigt. Men jag vet att jag alltid kommer ha ett som är fake. Jag var inte med honom bara för att få kunna prata. Utan att han har också en helt underbar personlighet. Egen stil. Egen musiksmak. Egen humor. Allt det var bara så underbart. Så perfekt."
En text bit ur "Mig, mig själv och Jag.",en liten "bok" som jag skriver som handlar om mig.
"Jag gick och tänkte på dig dag in och dag ut. Jag var hemma från skolan i en vecka efter den dagen. Den jävla dagen jag hade fruktat som allra mest. Jag kunde inte le, jag kunde inte skratta, jag kände bara tomhet och smärta. Jag plockade isär rakhyvlar. För jag trodde den fysiska smärtan skulle hjälpa. Den hjälpte för stunden. Blod och tårar och snyftningar var det ända som bestod av mig. Jag åt inte. Jag sov inte.
Jag visste att jag fortfarande mådde hemskt. Men jag vågade mig ut. Båda jag och andra märkte att jag hade ångest och bara ville rymma. Rymma där ifrån. Bara ta mig ifrån staden. Ta bort all kontakt med allt och alla. Men jag visste inte var jag skulle rymma. Jag klistrade fast mitt det där fake:ade leendet igen, som hade försvunnit efter jag hade träffat alla så sjukt underbara människor. Men folk såg ju ändå på mig hur jag egentligen mådde. För fort folk vände ryggen till så började tankar och ångesten visas. Folk som jag knappt kände kom fram till mig och tröstade mig. De sa att allt skulle bli bra. Att han gick miste om något bra. Vad fan visste de om det? "
" Dock tycker jag inte att jag är underbar, inte ens bra. Inte en gnutta bra. Jag känner bara att jag är i vägen och irriterar folk. Att jag bara blir utnyttjad av folk för att ha mindre tråkigt i livet. Har aldrig känt av riktig vänskap eller kärlek, någonsin. Jag är en av de få tjejer som verkligen, verkligen inte tycker om sig själv. Som verkligen har ett dåligt självförtroende. Som tycker att man har den äckligaste kroppen, utseendet och bara liksom inte duger på något sätt. Men nu, den senaste tiden har det där med vänskap och kärlek förändrat min uppfattning. Jag har vänner som verkligen bryr sig om mig. Som verkligen vill vara i min närhet… Eller? "
