En text bit ur "Mig, mig själv och Jag.", en liten "bok" som jag skriver som handlar om mig.

 

"De enda som riktigt kände mig, och förstod mig var nog Simon, Wilmer och Emilia. De tog hand om mig, var där för mig, hela tiden. Jag vet inte varför jag började umgås så mycket med Wilmer efter att John hade gjort slut. Kanske var det för att jag kände mig trygg hos honom? Han var så snäll, söt, omtänksam och förstående. Jag förstod verkligen varför John var så glad över att ha honom som bästa vän. Wilmer hade hjälp John genom hans depression som han hade haft något år innan. Med Wilmer kan man prata om allt med. Sina känslor, tankar och funderingar. Allt.

Det blev så att vi började umgås allt oftare och oftare. Och mitt fake leende började bli till ett riktigt. Men jag vet att jag alltid kommer ha ett som är fake. Jag var inte med honom bara för att få kunna prata. Utan att han har också en helt underbar personlighet. Egen stil. Egen musiksmak. Egen humor. Allt det var bara så underbart. Så perfekt."